Ombrelo 18 år – del 9
This is a true story about how we became Ombrelo. First there was an idea. Then one person. Then two. Then a small group who believed in the same direction. It wasn’t clear what this would become. There was only a feeling that things could be done differently—together. This year Ombrelo turns 18. Of age. But this is not a ceremonial speech. This is a 12-part series about how a community is born. How people find each other under the same shelter. How growth is not just about numbers, but about trust. This is our story.
Corona
Mars 2020 förändrade allt – från en dag till en annan.
Statsrådet meddelade att Finland skulle stängas ner. FPA meddelade att närterapi inte längre fick genomföras. Plötsligt var det arbetssätt som alltid hade varit självklart inte längre möjligt.
Vid den tiden arbetade drygt 30 terapeuter inom Ombrelo, inklusive våra företagare. Bara ett fåtal hade någon erfarenhet av distansterapi. För de flesta var det något helt nytt. Tal- och ergoterapi är ett konkret arbete där mötet mellan terapeut och klient ofta är avgörande. Distansarbete var då – och är fortfarande – ingen självklarhet inom branschen. Fram till dess hade den största utmaningen, särskilt inom talterapi, varit bristen på terapeuter. Ingen hade ens kunnat föreställa sig en situation där arbetet plötsligt inte längre gick att utföra.
Torsdagen då vi satt tillsammans på kontoret i Vasa och tysta följde regeringens presskonferens var ögonblicket då allvaret började sjunka in. Måndagen veckan därpå blev den svåraste dagen av alla. Det enda alternativet var att permittera personalen, så att de åtminstone skulle ha möjlighet att få ersättning från arbetslöshetskassan.
Men nästan alla valde att stanna.
Människorna på Ombrelo sa:
"Jag vill gärna fortsätta arbeta, om så bara lite grann. Jag vill vara med och se till att det finns en arbetsplats att komma tillbaka till."
Det berör fortfarande.
Alla började samtidigt lära sig att arbeta med distansterapi – inte för att de hade planerat det, utan för att situationen krävde det. Telefonerna ringde oavbrutet och meddelandena avlöste varandra. Idéer, material och råd delades mellan kollegor. Hur får man klienten att känna sig delaktig på distans? Hur gör man sådant som man alltid gjort ansikte mot ansikte – genom en skärm?
Den gemenskapen var något alldeles enastående.
Mitt i allt detta skrev företagaren på sociala medier:
"Mitt i den här stormen har jag fått uppleva ett mirakel. Ett mirakel som inte handlar om sorg eller rädsla, men som ändå gör mig mållös och fyller mina ögon med tårar. Och det mest otroliga är att många av de tårarna har varit glädjetårar."
När pandemin var över visade företaget ett negativt resultat. Men också då sökte vi lösningar tillsammans. Vi funderade på hur vi skulle vända skutan – och vi gjorde det.
Klienterna kom tillbaka, och vi välkomnade dem med glädje.
Det är ju därför vi finns.